Grekisk folkmusik och instrument

Demotiska sånger: den gamla ryggraden

Wikipedia kallar demotiko, även känt som demotic eller paradosiako, för den traditionella populärmusiken från det grekiska fastlandet och öarna, och daterar den till bysantinsk tid. Det var den främsta populära genren tills rebetiko och laiko spreds i början av 1900-talet, delvis burna av flyktingar från Mindre Asien. Texterna vilar på anonym demotisk poesi om kärlek, äktenskap, död, natur, havet och religion, och vissa sånger påminner om klephts, upprorsmännen från osmanska tiden. Betrakta det som en familj av regionala traditioner, inte som en melodi med ett enda sound.

Två tempon och danserna

Sångerna använder två huvudsakliga tempon. Syrtos är långsammare och flödande; pidiktos är livligare och innefattar hopp, och vissa sånger kombinerar båda. Danser som hör till denna musik inkluderar kalamatianos, tsamiko, ballos och sousta. Hasapiko dansas i större delen av Grekland till bouzouki, och Wikipedia rapporterar att den började som en bysantinsk militär svärdsövning innan slaktare dansade den i sociala sammanhang. Wikipedias artikel har underhållsanteckningar, så behandla dessa ursprungsberättelser som artikelns redogörelse och inte som fastställd historia. Wikipedia tillägger att syrtosmusik i Thessalien är livligare än på andra håll i Grekland.

Kreta och öarna

På Kreta och närliggande öar dominerar den kretensiska lyran, ofta ackompanjerad av laouto, en långhalsad luta. En säckpipa som kallas askomandoura spelas också. Över de egeiska öarna har musiken bysantinska rötter och öarnas isolering har skapat distinkta lokala stilar. I Kykladerna är fiolen vanligare än lyran, spelad tillsammans med klarinett, mandolin och hackbräda. På Joniska öarna återspeglar en annan tradition av romantiska serenader kallade kantades, sjungna av tre män med mandolin eller gitarr, venetianskt inflytande. Varje ögrupp har med andra ord sitt eget sound.

Bergen och norr

I Epirus är sångerna pentatoniska och polyfoniska, sjungs av män och kvinnor, och klarinettisten ersatte till stor del lutan på 1800-talet. Makedonien föredrar zurnan, en bred oboe, med daouli, en bastrumma, vid sidan av violin och klarinett. I Thrakien är gaida, en säckpipa av getskinn, vanlig. Den pontiska lyran, eller kemenche, är ett stråkinstrument som är centralt i pontisk musik, vilken behåller bysantinska och kaukasiska element. Att läsa dessa skillnader hjälper till att förklara varför ett grekiskt folkband kan låta så olikt ett annat, även när båda spelar traditionell musik. Epirotiska sånger delas in i tre typer, enligt Wikipedia: klagosånger, instrumentala stycken och dryckesvisor.

Vad du kan få höra vid middagen

Middagsteatern inkluderar livemusik med traditionell musik framförd av folkmusiker medan du äter, och arrangörens beskrivning kallar det traditionellt utan att namnge instrument. Banden varierar beroende på datum, så ingen guide kan lova en lyra, en klarinett eller en laouto på din kväll. Eftersom kvällen berättar regionala historier är det rimligt att hoppas att musiken speglar regionerna, men betrakta det som en möjlighet. Den bästa förberedelsen är nyfikenhet: lyssna efter instrumentet som leder och fråga musikerna efteråt.

Läs nästa: Middagsteater i Aten: hur du bokar

Vem detta inte är för

Detta är en bakgrundsguide till en tradition, inte ett konsertprogram. Om du vill ha en kväll med en särskild stil, som rebetiko eller en bouzouki-klubb, är denna middagsteater inte det, eftersom den har livemusik med folkmusik invävd i historieberättandet snarare än en spellista med en enda genre. Om det är vad du vill, leta efter en kväll som namnger stilen och artisterna, och läs dess bokningssida för programmet innan du betalar.